davidshallandi.blogg.se

Häromdagen hade en ny säsong av feelgood-flaggskeppet Mästarnas mästare premiär på SVT. Förutom att tävla i hinderbanor tittar de, mer eller mindre, kända idrottarna på höjdpunkter från varandras karriärer. Detta ledar allt som oftast till tårade ögon hos deltagarna och jag förstår dem, sport-montage är svåra att värja sig emot. Förutom en rad AIK-relaterade gåshudsögonblick finns det ett sprintlopp från OS i Sydney som aldrig slutar beröra mig. Utöver Christer Ulfbåge i Hello Sydney och de fyra svenska guldmedaljerna är australiensiskan Cathy Freeman allra tydligast minnet från tävlingarna 2000.

Freeman var tillsammans med fransyskan Marie -José Pérec storfavorit till guldet på 400 meter sprint. När Pérec av oklara anledningar, bara dagar innan tävlingarna drog igång, lämnade Australien fick Freeman ensam bära pressen. Förväntningar infriades och Freeman vann finalen överlägset. Hennes popularitet i Australien var enorm vilket inte minst visade sig i att hon fick äran att tände den olympiska elden under öppningsceremonin. Som australiensisk aborigin var hon även en förebild med ett stor symbolvärde. Under sitt segervarv sprang hon med två flaggor: den australiensiska och aboriginernas. Detta trotts att den, likt ande icke officiella flaggor, var förbjudna av olympiska kommittén.

Nyligen hade säsong två av husdrömmar premiär på SVT, programmet som något otippat har kommit att bli en höjdpunkt i TV-veckan. Premisserna är som följer: programledaren Pernilla Månsson Colt och kändisarkitekten Gert Wingårdh följer i varje avsnitt en familjs husbygge eller omfattande renovering. Medans Månsson Colt fokuserar på familjen bidrar Wingårdh med feedback på arkitektur och arbetsmetoder. Programmet har i jämförelse med andra liknande program en viktig faktor som skiljer dem åt. I husdrömmar är det familjerna själva som över en längre tid, ofta fler år, genomför projekten. Inte ett team som kommer in och fixar i ordning ett vardagsrum på några dagar.

En uppenbar kritik som bör riktas mot programmet är att det helt tycks sakna ett representationsperspektiv. Vem som helst har förstås inte möjlighet att mitt i livet bygga ett drömhus, vilket leder till att det är en väldigt homogen grupp som medverkar i programmet. Den typiska familjen som skildras består av välutbildade föräldrar (arkitekt inte ovanligt) som söker en nystart i ett lugnt område (Österlen är återkommande). Livspusslet tar i programmet nästan lika stor plats som själva bygget och bitvis framstår husdrömmar endast som en berättelse om den svenska medelklassen.

Detta till trots är det svårt att inte engagera sig i familjernas ofta lika öden, utbränning och skilsmässor är ständigt återkommande. En amatörpsykolog skulle möjligen peka på att paren väljer att renovera hus istället för att ta itur med sina problem. Men även i de projekt som inte slutar med skilsmässa eller sjukskrivning finns en tydlig dramaturgi, pengar tar slut och hus fuktskadas innan det ens står halvklara. Under en timme komprimeras en familjs liv, den inledande entusiasmen försvinner ofta i takt med motgångarna. Det finns en tydlig dramaturgi där husbygget är huvudroll och familjen biroll.

 

På en kinarestaurang i Soho annonserade förra veckan Blur sin återkomst. I april kommer ett nytt album följt av en spelning i Hyde Park till sommaren. Att bandet lyckats hålla inspelningen av nya skivan hemlig till sista stund är i dagens medieklimat lika imponerande som ovanligt. Hemlighetsmakeri att fördra då förväntningarna inte hinner växa sig orimliga under en längre ryktestid. Men vad kan man då förvänta sig av Blur anno 2015?

Lite äldre men i samma kläder som förr intog Blur presskonferensen inför Englands samlande presskår. Det kan vara jobbigt att se popartister åldras, som ett kvitto på att karriärens glansdagar är långt borta. Blur har dock åldrats väl och bevisat sig vara relevanta än idag. Under bandets intensiva 90-tal växte de snabbt in en kostym för att lika snabbt byta till en annan då det stundtals pajiga (Country House) byttes mot ett större allvar (Beetlebum). Allvaret förvaltades väl och bandet fick en musikalisk nystart när det stod på toppen av sin karriär. Viljan att utvecklas och inte bli bekväm är förstås en god egenskap hos ett band som släpper sin första skiva på över ett decennium.

Damon Albarn har i en rad olika projekt, inte minst fjolårets alldeles förträffliga solodebut, bevisat en intakt kvalité när det kommer till att komponera poplåtar. Parhästen Graham Coxon har under eget namn gett ut en mängd skivor, visserligen med varierande kvalité men med höga toppar. Inte heller att förglömma är den fina London-hymnen Under The Westway från 2012 som är det senaste bandet spelat in. Förväntningarna på nya skiva bör således vara försiktigt positiva.

Från den provisoriska scenen på kinarestaurangen berättades hur bandet efter en inställd spelning fått tid över i Hong Kong och i brist på annat begett sig till en inspelningsstudio. Förutsättningslöst och på ren inspiration lades så grunden för det kommande albumet The Magic Whip. Historien låter som hämtad ur valfri rockbiografi och togs tacksamt emot av presskåren som samlats i Soho. 

Och på tal om pressen, i England är Blurs återkomst en stor nyhet. Den tillbakablickande musikjournalistikens flaggskepp NME och Mojo kan återigen slå på stora trumman. Fred Perrys twitter-konto basunerade ut mängder av tweets för att stärka märkets koppling till bandet och intresset för spelningen på Hyde Park tycks vara stort. Detta kan jämföras med Sverige där det knappt når notisnivå. Frågan är vilken rapportering som är rimligast. 

I en reklamserie från Svenska Spel bedyrar britter sin kärlek till Premier League. På nordlig dialekt omgiven av skruffiga tegelhus berättar en man om att det på lördag kl 16.00 bara finns en sak att göra: se Premier League. Premissen är densamma i alla reklamer, ”vanligt folk” utanför en pub eller bostadskomplex talar varmt om fotboll, sina lag och den heliga avsparkstiden 16.00 på lördagar. Om inte budskapet skulle gått fram så förtydligas det med låttexten: see you on saturday at four!

Problemet är att matcherna i England startar kl 15.00 men eftersom att reklamerna riktar sig till en svensk publik i en annan tidzon byts tiden till kl 16.00 Det som ska kännas genuint och äkta framstår inställer som falskt och konstruerat.

Det finns från svensk media en problematik i förhållningssättet till produkten (för det är så den betraktas) Premier League. Å ena sidan vill man ha en snygg TV – produktion med knivskarp skärpa och världens bästa fotbollspelare. Å andra sidan vill man ha det typiskt brittiska, dåliga tänder och fish and chips. Problemet är bara att det första undergräver det andra. Reklam, TV-rättigheter och matchbiljetter tycks i den engelska fotbollen vara ständigt stigande belopp. Att detta sker på bekostnad av ligans själ är inte ett djärvt påstående.

I somras betalade Viasat en nätt summa på 1.5 miljarder för de svenska sändningsrättigheterna för de tre kommande säsongerna. I deras reklamfilm, likt Svenska Spels, är det en skruffig och schablonartad bild av England som lyfts fram. Tegelmiljöer, tunnelbanor och bostadslängor (en miljö där allt färre arenor återfinn) är i fokus. Detta till tonerna av Jake Bugg vars låtar skildrar det brittiska vardagslivet. 

Som följd av Hillsborough-katastrofen 1989 då 96 personer dog förbjöds ståplatssektioner (de billigaste biljetterna) i Premier League. Detta i samverkan med Margaret Thatchers hårda tag mot fotbollshuliganer och ständigt ökande biljettpriser har haft en stor inverkan på den brittiska läktarkulturen som idag är betydligt mer lågmäld och välstädad än tidigare. Likheten med en gentrifieringsprocess är påtaglig. En köpstark grupp trissar upp priserna i en stadsdel och de som återfinns där sen tidigare har inte råd att bo kvar. På samma sätt fylls läktarna i England av allt fler skandinaver och asiater på bekostnad av att många supportrar inte längre har råd med matchbiljett till sitt lokala lag. Samma personer som stängs ute från arenorna används alltså för att sälja in ligan till de svenska tittarna. 

David Morrissey spelar huvudrollen i den brittiska miniserien The Driver. Hans karaktär, Vince McKee, är en uttråkad familjefar och jobbar som taxichaufför. Det alldagliga vardagslivet tar dock en otippad vändning när han möter en gammal som vän nyss muckat från fängelset. Han börjar vid sidan av sitt taxijobb även extraknäcka som privatchaufför till ett kriminellt gäng. Därefter tas felbeslut på felbeslut innan det kör ihop sig fullständigt.

Liverpool födda David Morrissey är mest känd för att ha spelat den osympatiske the governor (han med lapp för ögat) i den amerikanska storserier Walking Dead. Förra året läste han även, på ett alldeles förträffligt sätt, in sin namnes självbiografi på ljudbok. I The Driver får han dock stå själv i rampljuset då han i stort sett medverkar i varenda scen.

Serien utspelar sig i Manchester där himlen tycks vara ständigt grå och pengabristen ständigt närvarande. Det är dock inte diskbänksrealism utan snarare tristessen som genomsyrar Vince McKees liv. Han är inte en schablonbilden av en taxichaufför då han iklädd New Balance, Baracuta och Penfield tar sig an arbetsdagarna. Denna miljö är också seriens största styrka, det bjuds på många snygga och gastkramande bilscener ur Manchesternatten. Handlingen blir bitvis banal och förutsägbar men trots detta är det svårt att inte sitta på helspänn och hoppas på att allt ska ordna upp sig för Vince.

SVT har köpt in The Driver men det tycks oklart när den kommer sändas men något säger mig att det kommer dröja ett tag. Svenska undertexter kan dock vara en fördel då mancunian inte alltid är den lättaste av engelska dialekter att hänga med i.

Under vintern går två spännande miniserier av stapeln, Viva Hate skriven av Peter Birro och Shane Meadows This is England '90. En svensk och en brittisk TV-serie som åtminstone på pappret har flera beröringspunkter. Båda utspelar sig i början av 90-talet och skildrar dåtiden genom rådande musikkultur.

Viva Hate består av tre 60 minuters avsnitt och har premiär i juldagarna. Den handlar, enligt SVT, om musik, ung desperat kärlek och tar plats i Göteborgs musikliv i början på 90-talet. Huvudpersonen Daniel är ett stort Morrissey fan och sjunger i bandet Viva Hate (efter Morrisseys debutskiva). Daniels värld ställs på ända när har träffar den arga och smarta feministen Fanny. Bland annat utlovas musik av The Smiths, The Cure och The Cult. Mycket mer info om serien finns inte att tillgå för tillfället. En work-in-prgress version av första avsnittet visades dock i samband Way Out West.

Det är inte första gången Peter Birro skriver manus till ett TV-drama som kretsar kring ett ungt kompisgäng. För sju år sedan sändes kritikerrosade Upp Till Kamp (glömmer aldrig Cronemans: Bänka er!). Serien följde fyra ungdomars väg in i vuxenlivet i 60-70-talets Göteborg. Den startar i dur men går ur i moll. De fyra huvudkaraktärerna går från drömmande ungdomar till vuxna som tampas med livets svårigheter. Detta främst gestaltat genom Sverrir Gudnasons roll som Tommy som går från lyriskt popartist till missbrukare. Enligt Peter Birro handlar även Viva Hate om hur svårt det är att slå sig fri från sitt förflutna och vilka konsekvenserna det kan innebära. En typisk Birro tematik som bejakar det romantisk och äventyrlig men där diskbänksrealismen är ständigt närvarande.

This is England '90 skulle egentligen haft premiär på BBC för två år sedan men efter att Shane Meadows fått i uppdrag att dokumentera Stone Roses återförening fick projektet läggas på is. This is England '90 är sista säsongen och har föregåtts av '86 och '88 samt den ursprungliga filmen från 2008. När serien har premiär är ännu oklart men enligt imdb ska det ske innan årets slut. Shane Meadows har som valigt regisserat och skrivit manus tillsammans med Jack Thorne. Enligt wikipedia kommer Shaun och de andra karaktärerna kolla på fotbolls-VM och upptäcka ravekulturen. Meadows har i tidigare intervjuer berättat att han ser fram emot '90 säsongen eftersom tiden då kommit ikapp han favoritband Stone Roses. Men det kommer inte enbart bli rave och Madchester av det hela då Woody öppnar en scooterbutik. Möjligen för att blidka alla skins och mods som tagit serien till sig.

Genom filmen och den efterföljande serien berättas ett kompisgängs historia i 80-talets och Margaret Thatchers England. Huvudkaraktären Shauns pappa har stupat i falklandskriget, arbetslöshet och tristess genomsyrar serien. Det är även en gripande skildring av skinheadkulturens dels inkluderande kraft och dels dess intoleranta sida. Meadows är inte rädd för att bre på med det mörka vilket gör att serien bitvis blir riktigt jobbig att ta sig igenom. Men i det socialrealistiska finns också en värme och humor som gör karaktärerna älskvärda oavsett vilka hinder samhället eller de själva utsätter sig för.

Peter Birro och Shane Meadows har i dessa, och även andra produktioner, stora likheter i tematiken. En förkärlek att skildra arbetarklassen och de som lever i ett utanförskap, gärna tonsatt med en bra poplåt. En ung kille med rebellpotential får ofta axla huvudrollen. Genom personporträtt skildras även ett samhälle och en tidsanda. 70-talets vänsterrörelse i Sverige eller 80-talets skinheadkultur är inte bara kulisser utan tar stor del i handlingen. Karaktärernas ofta hårda levnadsöden är konsekvenser av samhälliga strukturer där deras bakgrund ständigt är ivägen. Glädjen skapas istället på egen hand och inte sällan innebär det ett alternativt sätt att leva sitt liv. På en rockklubb eller i ett demonstrationståg.

 

I vintras besökte jag en Clarks butik i Berlin i jakt på ett par nya skor av modellen wallabees. Aldrig tidigare hade jag sett så många Clarks-skor på ett och samma ställe. Mitt välplanerade butiksbesök kom av sig lite av denna syn. De många nyanserna av brunt skinn och mocka framstod snarare som något mina gamla Waldorflärare skulle ha på fötterna. Denna bruna mängd av fotriktiga skor, samt ett tråkigt butiksbiträde, fick mg att tvivla. För att inte tappa shoppingsuget helt visualiserade jag videon till The Verves Bitter Sweeet Symphony för mitt inre. Ni vet videon där sångaren Richard Ashcroft promerar gatan fram (som om han ägde världen) i ett par wallabees från Clarks. 

Det brittiska skomärket Clarks grundades1825, två av deras mer välkända modeller är tidigare nämnda wallabees och ökenkängan (desert boot). Ökenkängan har sitt ursprung i armén och andra världskriget. Nathan Clark var brittiskt officer som i början av 1940-talet positionerades i Asien. Där mötte han soldater som deltagit i Ökenkriget i norra Afrika. De hade ankelhöga skinnskor som de burit under striderna, dessa modeller inspirerade honom till det som senare skulle bli ökenkängan. Skon har sedan dess fått stor spridning och det finns gott om snarlika modeller från andra märken.

Vintagereklam för ökenkänga

Clarks modeller kan uppfattas som alldagliga och försvinner lätt in i mängden. En känsla som också kom över mig inne i butiken. En person som fått personifiera denna slätstrukenhet är Walter White, huvudkaraktären i TV-serien Breaking Bad. Walter White är en till synes vanlig man med familj och villa, han jobbar som lärare och extraknäcker på en biltvätt. Det lär inte ha varit slumpen som fick serieskaparna att gestalta denna ordinära medelåldersman med ett par wallabees på fötterna.

Walter Wallabee i Breaking Bad

Men det finns också en annan bild av Clarks, märket har annekterats av flera subkulturer som bidragit till popularitet och status för märket. På 60-talet blev ökenkängan populär bland modsen och bars av band som The Who och The Small Faces. I likhet med parkasen som också har sitt ursprung i armén sattes de av modsen i en ny och fashionabel kontext. I rakt nedstigande led från modskulturen finns 90-talets britpopscen där band som Oasis och, tidigare nämnda The Verve, gladeligen poserade med ett par wallabees. Skon passade perfekt som symbol för britpopen; snygg, brittisk och folklig.

Ur boken Clarks in Jamaica

 Richard Ashcroft i wallabees

Pete Townshend i ökenkängor

I dagarna fyller Morrissey 55 år och firar det med en innovativ marknadsföring för sitt nya album World Peace Is None Of Your Buisness som släpps den 11 juli. Som Moz-fan är detta en tacksam tid, nästan varje dag finns en nyhet att vakna upp till. Det kan vara hur han efter publikvakters övervåld lämnar scenen eller hur han i en video klinkar på ett piano med Nancy Sinatra. Förra veckan startades till och med ett, till synes riktigt, twitterkonto i hans namn. Den konservativa kom dock med en dementi två dygn senare. Fanpagen morrissey-solo.com (eller so-low som Morrissey själv kallar den) är åter aktuell att använda som startsida.

Känslan jag har inför det kommande albumet kan jämföras med hur jag känner inför allsvenskan varje vår. Utan att ha särskilt mycket att gå på så byggs förväntningarna upp vecka efter vecka. En bra träningsmatch av AIK och jag tror på guld, en bra singel av Morrissey och jag tror på en fulländad platta. Jag har en pessimistisk syn på det mesta i livet men när det kommer till mitt fanskap är jag ständigt optimistiskt och tänker alltid med hjärtat. 

De senaste åren har Morrissey gått utan skivkontrakt och de nya låtar han spelat live har inte varit särskilt imponerande (bortsett från den smäktande kärleksförklaringen Scandinavia). Ett skivkontrakt har emellertid ordnats och likt självbiografin från förra året är det snabba bud. Turné, singlar och merch dyker upp från ingenstans. På fyra veckor släpps tre singlar (digitalt) var av den första (World Peace Is None Of Your Business) nådde sin högsta listplacering, världen över, i Sverige. Mest uppmärksamhet har dock de fyra spoken word-videorna fått. Iklädd smoking glider Morrissey omkring i fina studiorum som en avdankad, men graciös, Rat Pack-medlem och reciterar sina nya låttexter. Man kan kalla detta för en generöst eller rentutav bjussigt albumsläpp. Det är när Morrissey, likt nu, gör något oväntat som han är som bäst.

Till skillnad från AIKs usla säsongsinledning så ser Morrisseys försäsong väldigt bra ut såhär långt. Jag tror han kommer vara med och fightas i toppen när årsbästalistorna fastställs om sex månader. Vågar man hoppas på guld?

I Sverige har Fjällräven ofta förknippats med skogsmullar och fältbiologer. Märkets popularitet tycks dock vara ständigt ökande och det blir allt svårare att ringa in den typiska Fjällrävenanvändaren. Kånken görs ständigt i nya färger och väskan är inte längre synonym med miljöpartiet. Märket är väl spritt i norden men även på andra fronter vinner Fjällräven mark. För några år sedan uppmärksammade SVT programmet Kobra Kånkens popularitet i New York. Även i Storbritannien går det bra för Fjällräven, där är det dock en annan grupp som gett märket ett ansikte utåt.

Casual-kulturens uppkomst har berättats många gånger förut men kortfattad gick det till som följande. I slutet på 70-talet åkte Liverpool supportar med sitt lag runtom i Europa och med sig hem hade de nya kläder. Märken som Fila och Tacchini var på denna tid ovanliga i England och bidrog till en exklusiv känsla. En fördel för stökiga fotbollssupportrar med att klä sig i, till synes vanliga, kläder var att de gick under polisens rader. Unga män i kostsamma trainers och tracksuits var inte sinnebilden för en huligan. Att klä sig vanligt (casual) men dyrt blev alltså en trend och spred sig så småningom även till södra England.

Tillsammans med andra funktionsmärken så som CP Company, Stone Island och Barbour vars ursprungliga design är gjord för friluftsliv kom Fjällräven att bli populärt bland Casuals. På footboll-hoologan.com finns en redogörelse om vilka som är de rätta märkena att bära. Fjällräven beskrivs som en nykomling då det blev populär på 90-talet. I övrigt nämns märkets grundare Åke Nordin, att tidiga modeller gjordes av tältmaterial samt det moderna 1000-G tyget. På diverse internetforum diskuteras Fjällräven som en stiligare och bättre variant av storsäljaren North Face. På bloggen 80-casual skrivs det om märkets exklusivitet och att det finns få återförsäljare i Storbritannien. Texterna hade lika gärna kunnat vara hämtad från Naturkompaniets hemsida och rikta sig till friluftsentusiaster. Istället är det fotbollsupportrar, med viss fascination för våld, som är målgruppen

Efter att britterna placerat fjällräven i en ny kontext blev märket även populärt på de svenska fotbollsläktarna. Ett tydligare exempel på anglofilin som råder bland svenska fotbollsupportrar är svårt att hitta. Det är också en tydlig illustration om hur kläders betydelse är ständigt förändlig beroende på hur och vem som bär dem. Mer om det en annan gång!

 

Så har första trailern till filmen Spike Island släppts. Filmen, som går upp i England under sommaren, kretsar kring ett kompisgäng som ska gå på Stone Roses spelning på Spike Island i Manchesters utkanter. Spelningen hölls den 27 maj 1990 och har kallats för Woodstock for the E-generation. Handlingen verkar utifrån trailern vara att killarna i filmen ska på spelningen till vilket pris som helst. Varför de inte bara köper biljetter och knallar dit framgår dock inte. Storyn för onekligen tankarna till Detroit Rock City, filmen från 1999 om en grabbgäng som ska på Kiss-konsert. Förhoppningsvis stannar dock likheterna där.

Det ska bli kul att se hur de lyckas återskapa kläderna och omgivningen till 90-talets Manchester, något man lyckades bra med i filmen The Firm. Skulle tro att de två filmerna har ungefär samma budget.

Stone Roses spelning på Spike Island avhandlas i sin hast i Britpop-dokumentären Live Forever vilket man kan se här.