davidshallandi.blogg.se

I dagens DN (16/8) skriver Johan Esk en krönika med rubriken ”politik ska inte ta plats i idrotten”. Texten handlar om att höjdhopparen Emma Green-Tregaro i protest mot Rysslands nya lagar mot ”gay-propaganda” målat sina naglar i regnbågens färger. Esk har inget emot hennes budskap men tycker ändå att politik och sport ska skiljas åt. Sporten ska vara en fredad zon i en konfliktfylld värld menar han. Just nu pågår friidrotts-VM i Moskva och nästa år ska vinter-OS hållas i Ryssland. Debatten om sport och politik har åter blossat upp.

Innan man diskuterar om sport och politik hör ihop bör man först ta sig an den mer filosofiska frågan om vad politik är. Jag tror personligen att det är helt omöjligt att separera sport från politik då jag anser att politik genomsyrar allt i samhället, så även idrotten. När AIK förra året spelade mot CSKA Moskva på bortaplan ersattes den vanliga tröjsponsorn mot en Amnestylogga. Det talades inte om det som en politisk aktion men för mig var det i allra högsta grad ett politiskt ställningstagande.

Även under dam-EM tidigare i somras uppstod en debatt om sexsim och kvinnohat som i bland annat sociala medier riktats mot spelarna i turneringen. På twitter önskade flera fotbollskunniga att vi skulle fokusera på fotbollen och strunta i det andra. Ibland är en fotbollsmatch bara en fotbollsmatch men så länge det väcker sådana reaktioner att kvinnor spelar fotboll kan man inte borste från att vi lever i ett ojämställt samhälle. Vilket bara själva namnet dam-EM är en tydlig påminnelse om.

Även om jag anser att sport och politik är omöjliga att separera så tror jag inte på att bojkotta mästerskap i länder med tveksamma regimer. Även när fotbolls-VM hölls i Tyskland 2006 uppstod en debatt om bojkott då sexhandeln förväntades öka under turneringen. Om Sverige till och med skulle bojkotta en demokrati som Tyskland, vart finns det då möjlighet att tävla? Johan Esk har en poäng i att idrotten ska vara en fredad zon, den ska förena världen – inte splittra. Jag föredrar metoden svenska medier använde sig av under eurovision song contest i Azerbadjan förra året, nämligen att ta tillfället i akt och belysa situationen i landet. På samma sätt tycker jag att tennismatchen mellan Israel och Sverige i Malmö 2009 skulle spelas men viktigast var demonstranterna utanför.

Matchen ska inte, som Mikael Wiehe sjöng, stoppas utan användas som tillfälle att belysa, granska och debattera det som är fel. Alltså precis det Emma Green-Tregaro gjorde genom att regnbågsmåla sina naglar.