davidshallandi.blogg.se

Efter flertalet inställda konserter tröttnade jag för ett tag på Pete Doherty och hans vapendragare i Babyshambles. Mannen som i mitten på 00-talet var en av Englands mest intressanta artister tycktes anstränga sig för att bränna alla broar. Det som jag i början upplevde som charmigt blev till slut tröttsamt. Senaste åren har jag lyssnat på Pete Dohertys alster allt mer sällan, inte för att låtarna är dåliga utan för att jag tröttnat på person bakom dom. Precis som alla artister man lyssnat intensivt på måsta man ibland ta en paus för att sen hitta tillbaka.

Till skillnad från många andra Libertines/Babyshambles fans så uppskattar jag de senare skivorna mer än de tidiga. När Babyshambles följde upp den stökiga debuten med poppiga Shotters Nation var det första steget i att göra mer finstämd musik. Ju stökigare liv Doherty tycktes leva desto bättre och nyanserad blev produkten, vilket hans fyra år gamla solodebut är det tydligaste exemplet på. I ett ständigt ökande kaos så lyckades han fortfarande göra kritikerrosade popalbum vilket man tyvärr inte kan säga om många musiker. Jag har svårt att tänk mig ett mer kraftfullt ”fuck you” till alla journalister och tvivlare som baktalat honom.

Efter en första genomlyssning av nya skivan Sequel To The Prequel verkar det som Babyshambles återigen hittat rätt. Låtarna är ofta korta och poppiga och de givna baktaktsinfluenserna genomsyrar vissa spår. Inget banbrytande men helt klart ett hjälpmedel för att orka med det annalkande mörkret. Att Pete Doherty nyligen öppnade en butik i Camden där har bland annat säljer fimpar från Kate Moss och Amy Winehouse bryr jag mig inte nämnvärt om. Men om det är vad som krävs för att han ska fortsätta göra såhär bra popmusik får han väl hållas.

Personliga favoriter: best of pete playlist