davidshallandi.blogg.se

Nyligen hade säsong två av husdrömmar premiär på SVT, programmet som något otippat har kommit att bli en höjdpunkt i TV-veckan. Premisserna är som följer: programledaren Pernilla Månsson Colt och kändisarkitekten Gert Wingårdh följer i varje avsnitt en familjs husbygge eller omfattande renovering. Medans Månsson Colt fokuserar på familjen bidrar Wingårdh med feedback på arkitektur och arbetsmetoder. Programmet har i jämförelse med andra liknande program en viktig faktor som skiljer dem åt. I husdrömmar är det familjerna själva som över en längre tid, ofta fler år, genomför projekten. Inte ett team som kommer in och fixar i ordning ett vardagsrum på några dagar.

En uppenbar kritik som bör riktas mot programmet är att det helt tycks sakna ett representationsperspektiv. Vem som helst har förstås inte möjlighet att mitt i livet bygga ett drömhus, vilket leder till att det är en väldigt homogen grupp som medverkar i programmet. Den typiska familjen som skildras består av välutbildade föräldrar (arkitekt inte ovanligt) som söker en nystart i ett lugnt område (Österlen är återkommande). Livspusslet tar i programmet nästan lika stor plats som själva bygget och bitvis framstår husdrömmar endast som en berättelse om den svenska medelklassen.

Detta till trots är det svårt att inte engagera sig i familjernas ofta lika öden, utbränning och skilsmässor är ständigt återkommande. En amatörpsykolog skulle möjligen peka på att paren väljer att renovera hus istället för att ta itur med sina problem. Men även i de projekt som inte slutar med skilsmässa eller sjukskrivning finns en tydlig dramaturgi, pengar tar slut och hus fuktskadas innan det ens står halvklara. Under en timme komprimeras en familjs liv, den inledande entusiasmen försvinner ofta i takt med motgångarna. Det finns en tydlig dramaturgi där husbygget är huvudroll och familjen biroll.