Borde väl har skrivit om Fred Perrys Twisted Wheel kollektion redan när den kom i somras men bättre sent än aldrig. The Twisted Wheel öppnade 1963 i Manchester och var en av de första northern soul klubbarna. Modet som växte fram kring northern soul kännetecknas bland annat av de vida byxorna (de skulle vara lätta att dansa i) och den klassiska bowlingväskan. Kläderna pryddes ofta med en eller flera patchar. Fred Perry släpper alltså nu en kollektion med tema The Twisted Wheel och northern soul.


Att ge ut denna kollektion är ett av många steg från Fred Perry för att lyfta fram sin egna betydelse bland de brittiska subkulturerna. För några år sedan startades hemsidan Fred Perry subculture där man bland annat kan se en rad utmärkta filmer om olika subkulturer och ungdomsrörelser, allt från 50-talets teddyboys fram till rave och britpop. Förutom fokus på kläder och musik så osar filmerna av en något Fred Perryisk historieskrivning.

Tyvärr tycker jag inte att de lyckats fullt ut med Twisted Wheel kollektionen, tygmärken är till för att pryda plagg på ett personligt sätt och en piké med redan fastsydda patchar känns inte helt genuint. Kollektionens lite mer subtila accessoarer är däremot att föredra, framförallt pinsen och scarfen.

Northern soul scenen tycks förövrigt vara populär att skildra på film. För några år sedan kom filmen SoulBoy och senare i år kommer Northern Soul men bland annat Steve Coogan i en av rollerna.

 

Jag har nyligen börjat kandidatprogrammet på kultur, samhälle, mediegestaltning i Norrköping. Under första halvåret kommer vi arbeta med flera projekt, gemensam nämnare för dessa är att alla har Norrköping som tema.

Med anledning av detta hade vi idag en gästföreläsning av tre personer från ”Let's create Norrköping" som är kommunens kommunikationsplattform. ”Let's create" används i många sammanhang och två syften är att stärka stadens varumärke samt locka turister till staden. Föreläsarna pratade om målsättningar, hur man tagit fram loggan och hur man ser på framtidens Norrköping. Genomgående under föreläsningen var att de lyfte fram stadens mångfald vilken även syns i loggan med olikfärgade kvadrater.

Efter allt prat om mångfald blev jag något förvånad när de beskrev hur ett nytt bostadsområde så småningom skulle ta form i den nuvarande hamnen. Hammarby sjöstad nämndes som förebild, ett område jag tror väldigt få förknippar med mångfald. Detta var även något jag påpekade till föreläsaren som då kom med ett ytterst undflyende resonemang om att det var vi tillsammans som skulle sätta prägel på det nya området. Hon berättade även en anekdot om hur någon sagt till henne att Linköping var jazz men att Norrköping var mera blues – vad det har med dyra bostadsrätter att göra är jag inte helt säker på. 

Vidare visade de en reklamfilm för staden, som vi även sett tidigare i undervisningen. Ledorden för filmen kan knappast varit mångfald då den visar, nästan uteslutande en vit befolkning som sysslar med typiska medelklassysslor så som vandring, segling och golf. Filmen innehåller även porträttliknande bilder av folk på stan, även här nästan uteslutande blonda människor. När vi påpekar att det är en väldigt homogen grupp människor i reklamfilmen har föreläsarna väldigt svårt att ta till sig kritiken.

Som svar på den bristande mångfalden får vi bland annat höra att det kanske var just dessa människor som var ute på stan när man spelade in, man kan väl inte leta upp människor? Vi påpekar att om man är mån om mångfalden får man även anstränga sig lite för att skildra den. Vidare skyller de på produktionsbolaget som tagit fram filmen – vi påpekar då att man kanske ska vara tydligare i sin beställning eller helt enkelt inte köpa filmen. En av föreläsarna för ett snurrigt argument att kommunanställda med ”konstiga” namn inte alltid är så pigga på att gestalta mångfald. De lyckas alltså flera gånger skylla ifrån sig på en rad olika faktorer och verkar inte förstå att problemet handlar om ett mer grundläggande synsätt.

Kanske går jag väl hårt satsningen ”Let's create Norrköping" men slår man sig själv för bröstet för att man skildrar mångfald utan att förstå ordets innebörd bör man kritiseras. Att människorna som marknadsför Norrköping både i Sverige och utomlands inte alls verkar tänk på dessa frågor gör mig bekymrad. Om inte annat hoppas jag att de fick sig en tankeställare och bär med sig kritiken till nästa reklamprojekt.


Filmen kan ni se här

Efter flertalet inställda konserter tröttnade jag för ett tag på Pete Doherty och hans vapendragare i Babyshambles. Mannen som i mitten på 00-talet var en av Englands mest intressanta artister tycktes anstränga sig för att bränna alla broar. Det som jag i början upplevde som charmigt blev till slut tröttsamt. Senaste åren har jag lyssnat på Pete Dohertys alster allt mer sällan, inte för att låtarna är dåliga utan för att jag tröttnat på person bakom dom. Precis som alla artister man lyssnat intensivt på måsta man ibland ta en paus för att sen hitta tillbaka.

Till skillnad från många andra Libertines/Babyshambles fans så uppskattar jag de senare skivorna mer än de tidiga. När Babyshambles följde upp den stökiga debuten med poppiga Shotters Nation var det första steget i att göra mer finstämd musik. Ju stökigare liv Doherty tycktes leva desto bättre och nyanserad blev produkten, vilket hans fyra år gamla solodebut är det tydligaste exemplet på. I ett ständigt ökande kaos så lyckades han fortfarande göra kritikerrosade popalbum vilket man tyvärr inte kan säga om många musiker. Jag har svårt att tänk mig ett mer kraftfullt ”fuck you” till alla journalister och tvivlare som baktalat honom.

Efter en första genomlyssning av nya skivan Sequel To The Prequel verkar det som Babyshambles återigen hittat rätt. Låtarna är ofta korta och poppiga och de givna baktaktsinfluenserna genomsyrar vissa spår. Inget banbrytande men helt klart ett hjälpmedel för att orka med det annalkande mörkret. Att Pete Doherty nyligen öppnade en butik i Camden där har bland annat säljer fimpar från Kate Moss och Amy Winehouse bryr jag mig inte nämnvärt om. Men om det är vad som krävs för att han ska fortsätta göra såhär bra popmusik får han väl hållas.

Personliga favoriter: best of pete playlist