davidshallandi.blogg.se

I en reklamserie från Svenska Spel bedyrar britter sin kärlek till Premier League. På nordlig dialekt omgiven av skruffiga tegelhus berättar en man om att det på lördag kl 16.00 bara finns en sak att göra: se Premier League. Premissen är densamma i alla reklamer, ”vanligt folk” utanför en pub eller bostadskomplex talar varmt om fotboll, sina lag och den heliga avsparkstiden 16.00 på lördagar. Om inte budskapet skulle gått fram så förtydligas det med låttexten: see you on saturday at four!

Problemet är att matcherna i England startar kl 15.00 men eftersom att reklamerna riktar sig till en svensk publik i en annan tidzon byts tiden till kl 16.00 Det som ska kännas genuint och äkta framstår inställer som falskt och konstruerat.

Det finns från svensk media en problematik i förhållningssättet till produkten (för det är så den betraktas) Premier League. Å ena sidan vill man ha en snygg TV – produktion med knivskarp skärpa och världens bästa fotbollspelare. Å andra sidan vill man ha det typiskt brittiska, dåliga tänder och fish and chips. Problemet är bara att det första undergräver det andra. Reklam, TV-rättigheter och matchbiljetter tycks i den engelska fotbollen vara ständigt stigande belopp. Att detta sker på bekostnad av ligans själ är inte ett djärvt påstående.

I somras betalade Viasat en nätt summa på 1.5 miljarder för de svenska sändningsrättigheterna för de tre kommande säsongerna. I deras reklamfilm, likt Svenska Spels, är det en skruffig och schablonartad bild av England som lyfts fram. Tegelmiljöer, tunnelbanor och bostadslängor (en miljö där allt färre arenor återfinn) är i fokus. Detta till tonerna av Jake Bugg vars låtar skildrar det brittiska vardagslivet. 

Som följd av Hillsborough-katastrofen 1989 då 96 personer dog förbjöds ståplatssektioner (de billigaste biljetterna) i Premier League. Detta i samverkan med Margaret Thatchers hårda tag mot fotbollshuliganer och ständigt ökande biljettpriser har haft en stor inverkan på den brittiska läktarkulturen som idag är betydligt mer lågmäld och välstädad än tidigare. Likheten med en gentrifieringsprocess är påtaglig. En köpstark grupp trissar upp priserna i en stadsdel och de som återfinns där sen tidigare har inte råd att bo kvar. På samma sätt fylls läktarna i England av allt fler skandinaver och asiater på bekostnad av att många supportrar inte längre har råd med matchbiljett till sitt lokala lag. Samma personer som stängs ute från arenorna används alltså för att sälja in ligan till de svenska tittarna. 

David Morrissey spelar huvudrollen i den brittiska miniserien The Driver. Hans karaktär, Vince McKee, är en uttråkad familjefar och jobbar som taxichaufför. Det alldagliga vardagslivet tar dock en otippad vändning när han möter en gammal som vän nyss muckat från fängelset. Han börjar vid sidan av sitt taxijobb även extraknäcka som privatchaufför till ett kriminellt gäng. Därefter tas felbeslut på felbeslut innan det kör ihop sig fullständigt.

Liverpool födda David Morrissey är mest känd för att ha spelat den osympatiske the governor (han med lapp för ögat) i den amerikanska storserier Walking Dead. Förra året läste han även, på ett alldeles förträffligt sätt, in sin namnes självbiografi på ljudbok. I The Driver får han dock stå själv i rampljuset då han i stort sett medverkar i varenda scen.

Serien utspelar sig i Manchester där himlen tycks vara ständigt grå och pengabristen ständigt närvarande. Det är dock inte diskbänksrealism utan snarare tristessen som genomsyrar Vince McKees liv. Han är inte en schablonbilden av en taxichaufför då han iklädd New Balance, Baracuta och Penfield tar sig an arbetsdagarna. Denna miljö är också seriens största styrka, det bjuds på många snygga och gastkramande bilscener ur Manchesternatten. Handlingen blir bitvis banal och förutsägbar men trots detta är det svårt att inte sitta på helspänn och hoppas på att allt ska ordna upp sig för Vince.

SVT har köpt in The Driver men det tycks oklart när den kommer sändas men något säger mig att det kommer dröja ett tag. Svenska undertexter kan dock vara en fördel då mancunian inte alltid är den lättaste av engelska dialekter att hänga med i.