På en kinarestaurang i Soho annonserade förra veckan Blur sin återkomst. I april kommer ett nytt album följt av en spelning i Hyde Park till sommaren. Att bandet lyckats hålla inspelningen av nya skivan hemlig till sista stund är i dagens medieklimat lika imponerande som ovanligt. Hemlighetsmakeri att fördra då förväntningarna inte hinner växa sig orimliga under en längre ryktestid. Men vad kan man då förvänta sig av Blur anno 2015?
Lite äldre men i samma kläder som förr intog Blur presskonferensen inför Englands samlande presskår. Det kan vara jobbigt att se popartister åldras, som ett kvitto på att karriärens glansdagar är långt borta. Blur har dock åldrats väl och bevisat sig vara relevanta än idag. Under bandets intensiva 90-tal växte de snabbt in en kostym för att lika snabbt byta till en annan då det stundtals pajiga (Country House) byttes mot ett större allvar (Beetlebum). Allvaret förvaltades väl och bandet fick en musikalisk nystart när det stod på toppen av sin karriär. Viljan att utvecklas och inte bli bekväm är förstås en god egenskap hos ett band som släpper sin första skiva på över ett decennium.
Damon Albarn har i en rad olika projekt, inte minst fjolårets alldeles förträffliga solodebut, bevisat en intakt kvalité när det kommer till att komponera poplåtar. Parhästen Graham Coxon har under eget namn gett ut en mängd skivor, visserligen med varierande kvalité men med höga toppar. Inte heller att förglömma är den fina London-hymnen Under The Westway från 2012 som är det senaste bandet spelat in. Förväntningarna på nya skiva bör således vara försiktigt positiva.
Från den provisoriska scenen på kinarestaurangen berättades hur bandet efter en inställd spelning fått tid över i Hong Kong och i brist på annat begett sig till en inspelningsstudio. Förutsättningslöst och på ren inspiration lades så grunden för det kommande albumet The Magic Whip. Historien låter som hämtad ur valfri rockbiografi och togs tacksamt emot av presskåren som samlats i Soho.
Och på tal om pressen, i England är Blurs återkomst en stor nyhet. Den tillbakablickande musikjournalistikens flaggskepp NME och Mojo kan återigen slå på stora trumman. Fred Perrys twitter-konto basunerade ut mängder av tweets för att stärka märkets koppling till bandet och intresset för spelningen på Hyde Park tycks vara stort. Detta kan jämföras med Sverige där det knappt når notisnivå. Frågan är vilken rapportering som är rimligast.
