Häromdagen hade en ny säsong av feelgood-flaggskeppet Mästarnas mästare premiär på SVT. Förutom att tävla i hinderbanor tittar de, mer eller mindre, kända idrottarna på höjdpunkter från varandras karriärer. Detta ledar allt som oftast till tårade ögon hos deltagarna och jag förstår dem, sport-montage är svåra att värja sig emot. Förutom en rad AIK-relaterade gåshudsögonblick finns det ett sprintlopp från OS i Sydney som aldrig slutar beröra mig. Utöver Christer Ulfbåge i Hello Sydney och de fyra svenska guldmedaljerna är australiensiskan Cathy Freeman allra tydligast minnet från tävlingarna 2000.
Freeman var tillsammans med fransyskan Marie -José Pérec storfavorit till guldet på 400 meter sprint. När Pérec av oklara anledningar, bara dagar innan tävlingarna drog igång, lämnade Australien fick Freeman ensam bära pressen. Förväntningar infriades och Freeman vann finalen överlägset. Hennes popularitet i Australien var enorm vilket inte minst visade sig i att hon fick äran att tände den olympiska elden under öppningsceremonin. Som australiensisk aborigin var hon även en förebild med ett stor symbolvärde. Under sitt segervarv sprang hon med två flaggor: den australiensiska och aboriginernas. Detta trotts att den, likt ande icke officiella flaggor, var förbjudna av olympiska kommittén.
