Det är ingen ovanlighet att se brittiska popband posera med Union Jack på scen och pressbilder. Varför flaggan är ett så vanligt inslag bland brittiska popband kan bero på att de är måna om att belysa sin del i den brittiska musiktraditionen, att de står i rakt nedstigande led från Beatles och Rolling Stones. I Sverige lyser nationstemat med sin frånvaro och svenska flaggan är sällan förekommande i musiksammanhang. Även om det finns undantag. 1993 turnerade Ulf Lundell med en svensk flagga på scenen och han återkommer mer än gärna till det naturromantiska temat. 2002 släppte Kent låten ”Sverige” med så tydlig text att ingen kan missförstå den.
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är
Är det verkligen orimligt att fler band skulle skriva låtar som handlat om Sverige? Romantiska skildringar av Stockholm, Göteborg och andra uppväxtkommuner finns det massvis av. Varför inte skriva en låt om folkhemmet? Risken är att det inte går att göra med finess utan att det blir svenska stålet och Uthimla Thule av det hela.
Storbritannien och Sverige har onekligen inte samma ställning när det kommer till historiska och världspolitiska skeenden. I ett land som koloniserat halva världen samt härskat över haven tycks man ha mer att vara stolt över. Att flaggan också kan vara en symbol för förtryck beroende på var man är född verkar inte vara något som tas i reflektion. I Sverige har vi inte samma tradition av patriotism och därav inte samma närhet eller behov av att ta till flaggan.
Men det är inte kolonialmakten brittiska band är måna om att hylla utan snarare landets betydelse inom popkulturen. Vilket begreppet ”britpop” tydligt gestaltar. Ett annat exempel på detta är att det brittiska flygvapnets symbol annekterades som symbol för modsen på sextiotalet. De elitistiska och modefixerade modsen var nog den sista gruppen att vilja ta värvning samtidigt ville de förknippas med en brittisk symbol. Även om modsrörelsen saknade motsvarighet i Sverige är det svårt att se någon subkultur lägga beslag på tre kronor.
Kanske kan britternas ständiga flaggviftandet tolkas ur ett klassperspektiv, som en symbol för folket. Ett sätt att reclaima flaggan från och kungahuset. De bästa banden från Storbritannien kommer från Manchesters skruffiga förorter. Sveriges motsvarigheter kommer från Örgryte. Detta avspeglas kanske mer än vad man tror i texterna. När Pete Doherty sjunger den patriotiska balladen ”Down In Albion” är det ett hårt England texten handlar om. Det är lätt att göra en folket som bygger landet läsning utav låten.
Talk over
Gin in teacups
And leaves on the lawn
Violence in bus stops
And the pale thin girl with eyes forlorn
Det har dock visat sig att det inte alltid är oproblematiskt med flaggan. När Morrissey 1992 viftade Union Jack samtidigt som han sjöng låten ”National Front Disco” blev det för mycket för den brittiska pressen och sedan dess har han fått dras med rasistanklagelser. Detta var precis innan britpopen. Några år senare kom Oasis med lads-kulturen och problematiken vara bortblåst.
